Arif Azemi, 19 år, är en av Varbergs BoIS FC:s unga spelare som sias en lysande framtid inom fotbollen. Azemi har tidigare tillhört den svenska landslagstruppen, U-18, men är i dagsläget inte klar över sin status i det sammanhanget.

- Vi har inte fått någon information om vad som händer med landslagsspel eftersom nästa steg är U-21. Och steget från U-18 till den truppen är jättestort, menar Arif Azemi.

Oavsett hur hans landslagsspel går, kommer han att vara en intressant spelare att följa. I Superettan har han spelat i fyra av de sex matcherna. Något han inte är helt nöjd med.

- Jag kan ge mer, både på träningar och matcher. Sedan spelar det väl roll att jag inte har den rutin som våra andra mittfältare i laget har. Det är tuff konkurrens om speltiden och platserna i startelvan. 

• Är det stor skillnad för en talang som dig att spela ungdomsfotboll och att bränna gräs i Superettan?

- Att du är duktig som ungdomsspelare säger i sig inte att du är bra som seniorspelare. Allt är skillnad, kan man säga. Farten, tuffheten i närkamper och medspelarna som ju är mycket bättre än de du spelade med i ungdomslagen.

Förra årets trupp hade en enorm sammanhållning. Även årets upplaga av Bois herrlag har hittat varandra och funnit en stor lagkänsla.

- Mycket hänger på tränaren och hur han skapar stämning i en trupp. Halda och Jörgen skojar ofta och står oss spelare nära. De bryr sig om oss, säger Azemi.

I omklädningsrummet diskuteras det mesta. Just nu, inför bortamatchen mot Ljungskile på onsdag, kommer säkert spelsystem, teknikaliteter och taggning vara de tre stora samtalsämnena.

- Vi ska vinna på onsdag. Det blir tufft, men vi ska ta hem tre poäng till. Ljungskile är ett fysiskt starkt lag och det kommer säkert att smälla en del. 

"Vi hade bestämt oss för att vi skulle köra på."
 Halda ger sin version av matchen mellan Varbergs BoIS och Degerfors IF.

Varbergs BoIS FC kastade sig in i sitt första år i Superettan med en ganska bedrövlig försäsong bakom sig. Vi hade väl egentligen bara gjort en bra träningsmatch, men att den matchen var genrepet mot seriekonkurrenten TFF kändes viktigt just då. Vi hade inte vunnit, men vi hade varit bättre och det höjde självförtroendet inför premiären. Dessutom hade Halda plockat fram en matchplan som vi trodde på. Känslan i omklädningsrummet innan matchen var att vi skulle vinna. Sen gick vi ut och spelade hem tre poäng.

Det var helt otroligt skönt att vinna redan första matchen och känna att vi har hög kapacitet. Men samtidigt pratade vi hela tiden om att aldrig vara nöjda och att serien är lång med mera. Det är en lång resa vi har framför oss och vi får inte tappa fokus. Vi laddade lika hårt inför nästa match som var hemma mot Assyriska FF. Det märktes att intresset var stort i Varberg, både när man gick runt på stan och när man såg publiken strömma till Påskbergsvallen. Vi gjorde en ny riktigt bra match, bätttre än den första till och med, men sedan fick vi uppleva baksidan av det stora intresset. Ett gäng bråkmakare startade slagsmål på läktaren, matchen avbröts och tre poäng blev till noll. Ett hårt slag mot oss som kändes långt in i hjärtat. Det var ju vår match!

Nästa match var mot Landskrona borta. En svår match, helt klart, men inte omöjlig. I alla fall inte om vi är på topp. Tyvärr var det något i våra förberedelser som var fel, vad vet jag inte, för vi var inte med från början. Vi gjorde inte alls som vi hade sagt att vi skulle göra och blev rent ut sagt överkörda. Att vi inte fick fem bollar i baken ska vi vara tacksamma för, men det var heller inte roligt att sitta i bussen hem med noll poäng i bagaget. Vi var såklart besvikna eftersom vi kände att om vi hade varit på topp så hade vi kunnat rubba Landskrona BoIS och vi blev påminda att det inte håller med halvhjärtade insatser.

Nu var siktet förstås inställt på att återvända till ett vinnande spel, inte minst med tanke på att det var derbydags. Falkenbergs FF gästade Påskbergsvallen en dag när vädret bestämt sig för att skrämma iväg så många åskådare som möjligt. Ändå kom det drygt 3 500 fotbollsentusiaster för att bevittna detta historiska derby. Då ska man ha i åtanke att matchen visades på TV4 Sport också. Det blev kanske inte den mest underhållande matchen men känslan när domaren blåste av matchen och vi hade vunnit med 1-0 är svår att beskriva. Det var glädje!

Efter derbyt fick vi chans att fira rejält då vi fick ledigt hela helgen. Därefter kastade vi oss in i en ny, lång träningsvecka som skulle utmynna i en av årets svåraste, men också roligaste, bortamatcher. Vi tågade in på Söderstadion, med 11 000 vrålande Bajenfans, och få var det som trodde vi skulle rubba ett Hammarby IF utan poängförlust så långt. Vi lät oss dock inte skrämmas utan satte fart direkt och satte 1-0 efter fyra minuter. Stockholmarna blev tagna på sängen och det tog ett tag innan de hämtade sig. Efter en utvisning fick vi till slut ge vika och släppa in kvitteringen, men vi fortsatte kriga och säkrade en poäng.

Nu har alltså fem matcher spelats av en serie med tjugofem matcher kvar. Hur känns det då? Jo, vi har ju faktiskt visat att vi hör hemma i Superettan och med lite tur hade vi fått med oss fler än de sju poäng vi tagit. Vi vet nu vad som krävs av oss och det är inget som avskräcker - det känns bara som en otroligt rolig utmaning. Vi har fått uppleva så mycket på dessa matcherna också. Det stora publiktrycket på Söderstadion, ett hett derby, läktarkaos, svidande förluster och vilda glädjetjut. Jag tror vi har mycket spännande kvar att uppleva och det ser vi fram emot.

Kalle Söderström